MY PLAYGROUND

Ja. Det har jag varit ett par gånger nu när Julia varit borta och jag promenerat själv lite hit och dit i staden.

Värst var nog när jag skulle hem från IKEA (ja, där har jag varit... men inte på grund av hemlängtan utan för att införskaffa lite mat till våran "internationella fest").

 

Som bekant ligger det ofta i utkanten av stan, och så är fallet även i Kazan. Men jag tänkte ändå promenera en del av biten dit så det gjorde jag, efter många om och men hittade jag fram. När jag väl var där irrade jag runt efter en osthyvel som inte fanns och charmade ryssar genom att bekräfta att jag var en professionell basketbollspelare - detta tog givetvis längre tid än jag trott så jag var ute vid stängning. Då verkade det gå få (inga?) bussar och dessutom visste jag inte vilken jag skulle ta. Mobilen hade jag såklart glömt hemma.

 

På hållplatsen var det ett par tjejer som istället bestämde sig för att lifta och när de väl fick napp sprang jag fram och frågade om de skulle passera en massa olika platser jag kände till för att bara komma något närmare hem. Min desperation lyste nog igenom men trots detta skulle de inte till någon av dessa platser. Och lifta själv vågade jag ju såklart inte. Istället trevade jag mig hem i mörkret och upptäckte mindre vackra delar av staden. De enda som störde mig var poliser som inte pratade engelska så det var ingen fara. Till slut kom jag fram till en bro jag kände igen. Lyckan då säger jag bara...

 

Och tack gode att jag hade sneakers på mig!